Bomber utan sikte

Demokratirörelsen är stark i Iran. Bloggarna myllrar. Men USA:s bombhot grusar alla förhoppningar, Bush banar bara väg för reaktionär repression.

Mina föräldrar bor i ett hus med stor gård, mellan en militär helikopterbas och en kärnkraftsanläggning, i ett lummigt område i utkanten av Isfahan. Där har de länge drömt om att i lugn och ro tillbringa sin ålderdom. Men nu tänker de på när – och inte om – amerikanska bomber ska börja regna över dem.

Våra samtalsämnen när jag ringer är inte längre mina syskonbarns uppväxt, planerade bröllopsfester i släkten eller hur vi kan ses igen. Vi utbyter istället nya rykten om hur omfattande invasionen kommer att bli. Vi är överens om en sak: att Vita huset inte nöjer sig med bara kärnkraftanläggningarna utan också att bomba Iran ”back to the stone age”.

Mina föräldrar har all rätt att känna oro. Den amerikanska militären finns nu närvarande i nästan alla länder runt Iran ¬ i Turkiet, Afghanistan, Pakistan, Centralasien, Irak, Kuwait och Bahrain ¬ för att inte nämna den skrämmande flottstyrkan i Persika viken. Hela Iran kan nås på mindre än en timma från de amerikanska militärbaserna eller hangarfartygen.

Man kan säga att konfrontationen redan börjat. Det har förekommit sporadiska strider mellan USA och Iran vid den irakiska gränsen. Vita huset och Pentagon försöker binda Iran till cirka 200 amerikanska soldaters död. De som ligger bakom Iraq Body Count ¬ med uppgift att räkna civila offer i Irak ¬ har redan öppnat en iransk sida.

Sedan slutet av januari har de amerikanska styrkorna haft order att skjuta misstänkta iranier i Irak. Den iranska regeringen har I sin tur anklagat USA för att ligga bakom oroligheterna bland de arabiska och baluchiska minoriteterna. Att utnyttja fattigdom och utanförskap bland landets minoriteter för att underblåsa etniska konflikter har varit en av CIA:s strategier ända sedan den iranska revolutionen.

Efter fyra års förberedelser och övning är den amerikanska militären helt enkelt redo för ’Operation Iranian Freedom’. Men frihet är nog det enda som inte kommer med ett sådant krig. Däremot ett utbrett mänskligt lidande samt miljömässiga och ekonomiska katastrofer. En markoffensiv, med Irakkriget som facit, är förmodligen omöjlig. Iran är större än Frankrike, Spanien, och Sverige tillsammans, och har 70 millioner invånare. Alternativet är omfattande flygattacker. Men eftersom anläggningarna är byggda långt under jorden krävs det enligt Pentagon en extremt aggressiv attack för att utradera Irans kärnkraftsambitioner.

Ett flyganfall kommer definitivt att förstärka de konservativa krafterna i landet. I Iran pågår demokratiska processer som är unika i hela regionen. Iranska kvinnor bedriver en stark feministisk kamp i en region där kvinnor I vissa länder inte ens får köra bil och inte har kunnat rösta till så sent som några år in i det tredje millenniet. Den feministiska kampen har nyligen manifesterats i en global kampanj för att samla in en million namnunderskrift för att kräva ändringar i könsdiskriminerande lagar.

Kvinnokampen genomsyrar hela samhället. Till exempel är feministisk film en stor utmaning mot den patriarkala samhällsordningen. Sedan 2000 har fler flickor än pojkar kommit in på universitet och högskolor. Man kan tänka sig vilka konsekvenser det kommer att få för maktstrukturen inom familjen när kvinnan har längre utbildning och kanske högre lön än mannen.

Det finns också en svag, men växande arbetarrörelse med fackliga krav på förbättrad arbetsmiljö och högre lön. Trots det utbredda förtrycket avlöser strejker varandra i fabriker och gruvor runt om i landet. Just när jag skriver den här artikeln har landets lärarorganisationer ordnat en massprotest – i vilken kvinnor har en ledande roll – framför parlamentet och hotar med en nationell strejk.

Det finns till och med ett någorlunda folkligt valdeltagande i Iran, som inte alls förekommer i länder som Saudiarabien och Kuwait. Dessutom ett förhållandevis självständigt parlament, Majlis, som ibland går hårt mot regeringen. Sedan december har den kontroversiella presidenten Ahamadinejad fått skarp kritik av parlamentsledamöter för sin nationella och internationella politik.

Den avgörande samhällsfaktorn i Iran är demografin. Drygt 67 procent av befolkningen är under 30 år. Födda och uppvuxna under ett långvarigt krig med Saddam Hussein (som då stöddes av USA) och med ett amerikanskt embargo fick revolutionens barn bära de sociala och ekonomiska bördorna av den revolution som en annan generation genomfört. Och nu hörs deras proteströster allt mer tydligt. Den unga generationen har startat en stark och växande studentrörelse i Teheran och andra stora städer.

Trots arresteringar, hotelser och avstängning från studier har studentprotester blivit en vardagsföreteelse vid universiteten. Den senaste och modigaste protesten ägde rum vid Amir Kabir universitetet i Teheran nyligen. Då omvandlade studenterna president Ahmadinejads tal till ett förhör. Studenterna avvisade hans politik och brände bilder på honom. Det iranska samhällets vitalitet och dynamiska förändringar kan även spåras bland landets drygt 500 000 bloggare.

Persiska är det fjärde mest använda språket i bloggvärlden. De ungas bloggande är subversivt eftersom den placerar idéer på dagordningen om det civila samhället, rätten till sin kropp, jämställdhet och individualism. Att blogga är subversivt för att det förkastar föräldragenerationens normer och värderingar.

Utmärkande för denna generation har länge varit ett intresse för det amerikanska samhället och kulturen. Till skillnad från sin föräldrageneration som gjorde revolution 1979 mot västerniseringen av landet, är den unga generationen nyfiken på väst. De växte upp med daglig hatpropaganda mot USA, men paradoxalt nog har iranska ungdomar blivit – med den inflytelserika tidskriften Gozareshs ord – ”den mest USA-vänliga generationen i hela Mellanöstern”.

Den 11 september 2001 gick Teherans ungdomar ut på gatorna för att med brinnande ljus i händerna visa sin sympati med det amerikanska folket. En sådan spontan folklig manifestation ägde inte rum i något annat land i regionen, inte ens i de länder som är allierade med USA. Under mitt forskningsprojekt i landet mellan 1999 och 2003 tydde opinionsundersökningar på ett växande intresse bland gymnasiestudenter för västvärlden: mer än hälften av ungdomarna nämnde en västerländsk artist som förebild. En annan opinionsundersökning 2002 visade att cirka 75 procent av iranierna önskar en dialog med USA.

Den unga generationen drivs av en genuin nyfikenhet på den västerländska kulturen. Jag kan ge några exempel. Alla Nietzsches verk har översatts till persiska och tryckts i flera upplagor. Det har varit fler översättningar av Immanuel Kant till persika än till något annat språk i världen under de senaste åren.

Ett annat exempel. Våren 2005 hyllades Hans Christian Andersens 200-årsjubileum under två dagar i Teheran. I en tävling skickades drygt 7 000 barnboksmålningar in från hela Iran för att hylla den danske författaren. (Vad gjorde vi här i Sverige för hans minne förresten?) Utställningen Modern Art Movement lockade hösten 2005 till sig tusentals besökare i Teheran. Med 170 målningar och 20-tal skulpturer erbjöd utställningen ett fantastiskt landskap av de moderna europeiska och amerikanska konströrelserna från impressionister till Pop Art. Den mest populära delen bland iranska ungdomar var just den amerikanska Pop Art-avdelningen, där det bland annat visade fyra tavlor av Andy Warhol med Mick Jagger som motiv.

Inte ens den officiella Israelfientligheten är förankrad hos befolkningen. Vad många “experter” i väst missar är de historiska banden mellan Iran och Israel. I många iraniers ögon utgör Israel den naturliga alliansen mot regionens panarabism. Före revolutionen var Israel landets närmast allierade. Ungefär 20 000 iranier är judar med representanter i riksdag.

I Israel finns många judar med persiska som modersmål. Den förre presidenten Khatamis ställföreträdande, Mohammad Ali Abtahi, beklagade i sin blogg under Israels invasion av Libanon att Iran är det enda land i Mellanöstern där det inte förekommer spontana folkliga gatuprotester mot Israel. President Ahmadinejad arrangerade visserligen en konferens för att förneka Förintelse i december. Men två månader senare, i mitten av februari, hyllades Hannah Arendt med en hel kväll i Teheran. Arendts tankar kring Eichmann och den banala ondskan bakom Förintelsen blev kvällens brännpunkt. Medan Ahmadinejads antisemitiska konferens rapporterades av nästan alla nyhetsbyråer, fick det svenska folket och resten av västvärlden inte veta hur den tysk-judisk-amerikanska filosofens syn på Förintelsen hyllades i samma stad.

Värt att notera är att president Ahmadinejad är mer populär utanför Iran än bland iranierna själva. I Malaysia och Indonesien beundras han som ”den enda ledare i den muslimska världen som vågar stå upp mot Väst”. I Kairo döps dadlar traditionellt under Ramadan efter populära muslimer. Förra årets dadlar med bästa kvalitet kallades Nassrullah (ledaren för Hizbollah i Libanon) och näst bästa dadlar döptes efter Ahmadinejad. Men i Iran var läget annorlunda och i december 2006, efter den omtalade förintelsekonferensen i Teheran, förlorade han och hans kandidater stort i valet till Expertrådet och lokala församlingar till de reformvänliga krafterna.

Ett anfall mot Iran skulle utgöra ett svek mot ungdomarnas kamp för rättvisa, mot kvinnornas strid för jämställdhet, mot de arbetarrörelser som håller på att få organiserad form på nationell nivå, mot alla journalister och intellektuella som arbetar för ett demokratiskt samhälle. Ju mer USA hotar, desto mer lyckas högerkrafterna militarisera samhället.

Med hänvisning till det utländska hotet kan kritiska röster anklagas för att riskera rikets säkerhet. En amerikansk krigsföring mot Iran ger nytt blod till den snart bortglömda och förbrukade islamiska militarismen. Moskéer som i dag används som lokaler för fritidsaktiviteter förvandlas till samlingsplatser för paramilitära grupper. I skuggan av hotet från amerikanska bomber har den starka fascinationen för USA hos den unga generationen börjat ersatts av skepsis och rädsla. Låt inte de iranska ungdomarnas – naiva men anslående – tro på att västvärlden månar om mänskliga rättigheter och humanism ersättas av den beska smaken av ”smarta” bomber.

Inte bara den demokratiska oppositionen kommer att drabbas av ett amerikanskt anfall. Konsekvenserna kan bli rysliga för miljön, särskilt i Persiska viken som redan lider av stora miljöskador från det första Gulfkriget 1991. Som en reaktion på USA:s angrepp lät Saddan Hussein sätta 730 oljeanläggningar i brand. Luften belastades av 500 miljoner ton koldioxid. Surt regn föll ner på en yta som sträcker sig över 200 sjömil, 25 000 fåglar dog, 150 mil stränder blev nedkletad med olja och ännu i dag är två femtedelar av Kuwaits vattenkällor giftiga.

Iran med all sin olja och sina gasanläggningar längs hela Persiska viken kan ställa till ännu mer omfattande miljökatastrofer som kan drabba kommande generationer i många led. Man måste också räkna med radioaktiva föroreningar som resultat av attacker mot kärnkraftsanläggningarna. Strategiskt har regimen byggt dem nära stora och mellanstora städer. Att föreställa sig omfattningen av den mänskliga katastrofen är en smärtsamt.

Irak ligger framför våra blicker. Bloddränkt och sönderslitet på teveskärmen i vardagsrummet varje kväll. Ett folk slaktat i ett skoningslöst inbördeskrig utan motstycke i regionen i modern tid.
Vi är medskyldiga, på grund av vår tystnad. På grund av faktumet att vår utrikesminister, Carl Bildt, var en avgörande krigsförespråkare, en krigslobbyist i den amerikanska Committee for the Liberation of Iraq. Han tjänar pengar på krig. Dessutom håller regeringen på att utarbeta planer för att använda JAS-flygplan i Afghanistan i syfte att kunna marknadsföra dem bättre på den globala vapenmarknaden. Kapitalism och rasism smälter samman.

Det räcker tydligen inte med Irak. I vinter har några riksdagsledamöter uttalat sitt stöd för ett anfall mot Iran. Vid ett tal inför en kurdisk församling i Stockholm i början av februari sade folkpartisten Fredrik Malm att ”den amerikanska närvaron är nödvändig i Mellanöstern. /…/I Sverige säger folk USA ut ur Irak. Jag skulle i så fall hellre säga USA in i Iran”.

Några dager senare stödde en annan riksdagsledamot, Birgitta Ohlsson (fp), Malms uttalande i en radiointervju. Efteråt kunde man läsa på iranska hemsidor att den svenska riksdagen propagerar för ett amerikanskt anfall mot Iran. Vilken bild av Sverige vill vi ge iranier i Iran och de som har flyttat hit? Hur tänker folkpartister att ett krig med stöd bland svenska politiker påverkar integrationen av den iranska folkgruppen i samhället?

Vad händer med deras tilltro och relation till Sverige när släktingar och vänner bombas med moraliskt stöd av svenska politiker? Och tänkte Fredrik Malm under sitt tal till kurderna en enda sekund på vilka konsekvenser hans önskemål om ett anfall av Iran skulle få för relationerna mellan kurder och perser i Sverige?

Vi är skyldiga att stoppa ett stort historiskt misstag. Vem ska annars göra det?