Jag drömmer om en värld av kopior där det finns dolly, doktor mengele, de siamesiska tvillingarna och alla de klonade leksaksflickorna.
I Andy Warhols Factory i New York finns det en flicka som älskar att åka skridskor. Om nätterna bryter hon sig in i en ishall på norra Manhattan och där arbetar hon sedan i timmar med de olika komplicerade momenten som ingår i klassisk konståkning.
Över jeansen har hon en trasig ballerinakjol, den är laxrosa och dränkt i mörka cigarettmärken och hon älskar heroin och amfetamin och all den anonymitet som droger kan skänka en människa. Med heroinet i blodet är hon ingen särskild, hon är som cirkeln av is och strålkastarljus, oskriven, glänsande, undergiven, hon kan vara alla flickors självbiografi.
Och när jag vaknar på morgonen luktar det snö i rummet utan fönster och min säng är invaderad av rosa fjädrar och jag saknar någon jag aldrig har träffat och aldrig kommer att träffa. Den drömda är bara en kopia av en gammal dröm om en annan flicka som i sin tur bara hade kopierat ytterligare en flicka och en annan dröm och en annan kopia, en hopplöst multiplicerad fiktion.
Vi förälskar oss i människor som inte existerar. Vi förälskar oss till exempel i flickor. Och flickan är verkligen en fantastisk idé. Diamant, opal, ädelsten. Flickan springer utanför historien, hon befinner sig i underlandet och undervattenslandet och i andra sorters skymningsland. Där har hon tagit skydd undan historien. Hennes öde skimrar och värker.
Flickan är också en fruktansvärd idé. Plast, blod, måltavla, påse, kopia, klonad i miljoner perfekta kopior. Hon är en svart obegriplig sol. Hennes hjärta är ett omättligt pulserande sår.
Från mitten av 1960-talet bär Andy Warhol alltid en silvergrå peruk. Om han tidigt bar peruk i silvergrått skulle han kanske komma och upphäva tidens obönhörliga trampande på hans hjässa och kropp. Om han låtsades att han var äldre än han i själva verket var skulle kanske naturens obönhörliga regelverk dra sig undan från honom och söka upp någon annan.
Peruken understryker det anonyma i hans karaktär, artefakten förvandlar honom till vem som helst. Andy kopierar i förväg en äldre version av sig och sedan försvinner han själv. Under alla de kirurgiska ingrepp som han går igenom mellan 1968 och 1988 till följd av Valerie Solanas tre ödesskott kräver han att få behålla peruken på under operationerna. Och han kräver att få vara inskriven på sjukhuset som någon annan än Andy Warhol. Barbara helst. Om inte det går, gärna Bob Roberts.
Bakom peruken är han blank som en ocean eller en spegel. Han är Andy Paperbag, containern för autentiska människors autentiska upplevelser i brist på egna sådana. Överallt i The Factory sitter olika spillror av människor och mumlar och väntar på att han ska göra konst av dem.
Och vem som helst kan när som helst få uppgiften att företräda Andy Warhol eller göra AndyWarholkonst.
Mamma Warhola eller någon av alla de proteser och amöbor som glider in och ut i hans fyra fabriker; silverfabriken, den vita, den första och den sista. Och Andy älskar att sprida ett rykte om sig själv som går ut på att han om nätterna klär ut sig (eller klär av sig) till baglady och går runt och matar andra bagladies på Manhattan.
Andy själv kan tänka sig att företräda vem som helst. Gärna Marilyn Monroe, gärna ingen särskild, en klonad kopia, en dröm eller en alldeles blank yta. Han lämnar världen som han levt i den; som en icke-tillhörig.
Doktor Mengele slår med sitt stora trollspö och allting avtar omkring honom. Stillheten breder ut sig i lägret. Långsamt för han upp en nål längs en liten pojkes ryggrad tills pojken dör. Doktor Mengele skrattar och plockar in en ny pojke. Han vill så gärna undersöka om det går att föra en nål av lite större modell hela vägen upp längs ryggraden utan att den skadas. Han är Auschwitz dödsängel.
Doktor Mengele är okoncentrerad. Efter steriliseringen av en tolvårig flicka glömmer han att sy igen såret i livmodern. När han kommer tillbaka efter ett antal cigaretter har hon förblött på operationsbordet. Doktor Mengele är bekymrad, men forskningsmaterialet är fortfarande oändligt, zigenarbarnen intresserar honom verkligen. Problemet är att de till skillnad från de judiska barnen inte accepterar sitt öde. De skriker och bråkar hela vägen in i döden. Doktor Mengele får ont i sitt artificiella hjärta.
Och himlen är lite blekare i Stockholm nu, en mjölkvit hinna har lagt sig över hus och människor och gator. Jordbrobarnen är tillbaka igen och det har gått tio år sedan sist och någon har varit på behandlingshem och någon annan har rest sig upp och alla mår bra och frågan kvarstår om det sociala arvet och om det där andra mystiska främmande arvet. Genetiken, predestinationen, den svarta okända rymden av spådomar och profetior om maskinen människan.
Hemma väntar vi nu på decemberbarnet och det är jag som har den här vilda bebin i min mage och inte min hustru och när mörkret faller talar vi om den där Oundvikliga Projiceringen av oss själva och våra gamla löjliga egon på denna snart femtio centimeter långa yta som fortfarande gömmer sig långt inne i sin lilla swimmingpool och inte vet någonting om någonting. Ingenting om däggdjursmanipulation och mental kloning och ingenting om varken Görans och Fredriks planer för den. Den vet inte ens om att havet finns.
Och jag försöker ändå hävda med något slags bestämdhet att om det här barnet blir allt det som vi inte själva är så kommer det att vara ett mycket gott tecken och ett tecken på att vi har låtit den använda sin egen lilla hjärnbark.
»Kanske blir den moderat och går med i moderata barnförbundet«, försöker jag.
»Eller så blir den en liten sverigedemokrat«, säger hon som inte tror på att lämna frågan om empati och sympati helt öppen i något slags andlig vägledning av det än så länge väldigt fiktiva barnet.
Problemet är att jag egentligen inte tänkte mig vare sig moderat eller sverigedemokrat, jag tänkte att den kanske kunde vara marinbiolog eller djuphavsforskare, en mänsklig verksamhet som jag vet mycket lite om.
Jag tror att jag tänkte på havet igen.
Min mor har åkt till New York och där i New York ska hon gå på Andy Warhol utställning. Och Metropolitan spänner sig av stolthet förväntan och alla i den här staden med den minsta självrespekt köar nu utanför museet tillsammans med min mor för att se sin Warhol. Snön faller i sockerbitar över staden med sina många högmodiga skyskrapor.
Vi lever i de individuella upplevelsernas tid och min mor är nu mer än redo för ännu en upplevelse att sortera in i sin stora världskatalog av autentiska, egenartade upplevelser. Hon jagar lyckan som en liten biltjuv. Det är många som jagar därute, vi är alla desperados. Den här gången blir min mor besviken. Hon kommer att återkomma till den besvikelsen många gånger: Och vart jag än gick i det där museet hängde exakt samma verk. Da Vincis Mona Lisa. Överallt samma. Kopior. Det var bara kopior. Imitationer!
Och Andy Warhol befinner sig i de dödas land och han är fortfarande djupt uttråkad. Med sin släpiga lätt stammande röst säger han: »Why bother making new pictures? The world is already filled with them.« Andy Warhol har annat att tänka på. Han drömmer vidare om sin egen begravning och allt han drömmer om är att de många gästerna ska kasta ner muskeltidningar och parfym i hans grav. Helst Estée Lauder.
Och om Andy är död så befinner vi oss fortfarande i de stora upptäckternas tid. Reser vi till Afrika Grekland Argentina Indonesien Thailand vill vi resa till det oupptäckta, rena, riktiga, vi vill vara först på plats, sätta ner den första foten i ansiktet på serviceinriktad inföding och hennes skog. Vi följer blint de brutala och likgiltiga turistströmmarna och hoppas på en unik upplevelse, ett slags originalupplevelse.
Usch, det var fullt av turister där. Eller. Lokalbefolkningen var vidrig, den tiggde pengar och sysslade med aggressiva försäljningsmetoder. Så vi reser vidare, vi flyr de kopierade upplevelserna, vi reser in längre i glömskan och natten. Och lokalbefolkningens mörker förblir vårt ljus.
Ett antal utbytbara kopior, lättersättliga med en exakt uppsättning egenskaper, godhet eller ondska, naturtrogna eller lätt utvecklingsefterblivna, hur som helst förgängliga. En främmande massa där individualitet inte alls existerar, de är alla klonade tjänarkopior. När reptilkvinnorna i Laurent Cantets film Mot södern penetrerar den mörka kontinenten penetrerar de just ingen särskild, bara ett svart anonymt hål i rymden.
Zigenartvillingarna Guida och Nina leker i den svarta leran med sina svarta händer. Solen lyser i deras hår. Deras mor studerar deras lekar och det är uppenbart att ingen av dem vet vad de gör i lägret och/eller kriget. Himlen är oskyldigt blå och den lovar dem fortfarande allt. Stängslen förmår ännu inte skymma deras havsutsikt. De är barn som leker i burar av mörker.
En dag kallas Guida och Nina till Doktor Mengeles lilla forskarstation i utkanten av lägret. Liksom andra nationalsocialister älskar Doktor Mengele allt det som är samma och likadant. Utopin är en värld av kopior och kopieringen avser både tankar och kroppar. Om det vore möjligt att klona sig själv skulle han genast sätta igång. Ett oändligt antal Mengele, Goebbels, Speer, Riefenstahl. Och Doktor Mengele älskar tvillingar. Det enda han älskar mer är siamesiska tvillingar.
Det här händer: Doktor Mengele syr ihop Guida och Nina rygg mot rygg och gör dem till siamesiska tvillingar. Nu är de för alltid sammanbundna. De går ingenstans utan varandra. Såren värker och blöder.
Även Andy Warhol sysselsätter sig med den ständiga frågan kring tvillingskapet. Den amerikanska poeten Wayne Kostenbaum: »Överallt hos Warhol hittar man två kroppar, och deras tvillingskap ställer frågan: Kommer vi två att förbli olika, eller kommer närheten att smitta oss med likhet?«
En annan fråga som sysselsätter Andy Warhol: Hur överlappar olika kategorier varandra – mor, prostituerad man, stjärna, galning?
I left the country for the city. Thought I was smart, but I was silly. I should have known I’d get in trouble being so green…
Dolly Parton dansar mellan nio och fem i sin lilla Texaslåda. Hon har ett mörkt skratt som liknar en flod och hennes hår är spunnet socker som publiken gärna skulle vilja slicka på. En märklig liten däggdjursflicka och ett märkligt litet får, muskulös av silikon och vätesuperoxid.
Idén om flickan är en gigantisk skärm på vilken drömmar om den lyckliga horan, om flickbarnet, om det enkla stammande hondjuret kan projiceras. Den arketypiska flickan representerar inte bara sig själv, hon representerar hela flockar av flickor och bambiländer.
Och en av flickans grundidéer är att hon inte får gå för långt. Det finns en exakt form och en formel där ledorden är: proportion, balans, exakthet. Gärna silly men inte skitsilly. Gärna blond men inte blond peruk. Gärna en frodig byst men inte en byst som ser ut som ett vapen och riskerar att krossa dig.
Men Dolly Parton går för långt, hon blir en parodi på en flicka. Hon är den perfekta kopian som utan att be någon om lov överskrider själva idén om den klonade flickan. En amerikansk dröm som övergår i en amerikansk mardröm. Hon är fåret och däggdjuret som rymmer ur experimentverkstaden.
Arméer av blonda monsterflickor med monsterkroppar och monsterläppar tar över världen. I mitten av 1990-talet får de sällskap av det lilla klonade moderlösa fåret Dolly.
När jag var barn fanns bara Dolly Parton.
Jag är antagligen vithårig och jag har tjocka glasögon och kappa och intill mig sitter något som liknar en sjökapten och just den sjökaptenen är den som vi en gång kallade för den vilda bäbin. Jag är någon form av medföljare i någonting och runt omkring mig talar de om saker som jag inte begriper. Det är om en okänd våt undervattensvärld och den våta främlingen intill mig verkar vara något sorts havsforskare, marinbiolog kanske.
Den muskulösa kaptenen som äger de sju haven är min idé om att inte göra en kopia av mig själv, min löjliga metafor för att inte klona. För det är just detta som skrämmer mig mest just nu. Möjligheten att kopiera in mig själv och mina löjliga drömmar i en alldeles blank yta. Jag vill inte köra som en idiot i svarta hockeygrillor genom den där lillas hjärta och hjärna.
»Men problemet är«, säger hon som är min hustru och som tycker att jag är genomskinlig som ett glas vatten, »att det nog var någon annan av dina drömmar som tog dig nu.«
Och det var visst det. Det var den om Oceanen igen, evigheten, försvinnandet, glömskan, natten. Allt jag skriver handlar om havet och fortsätter att göra det.
Och kanske befinner vi oss i olika grader av kloning och kloningslängtan hon och jag just nu. Jag ville att det här barnet skulle vara i min mage och hon ville också att barnet skulle vara där och inte i hennes. Hon har aldrig drömt om fysisk reproduktion, hon visste när hon var liten att hon skulle adoptera ett barn en dag.
Jag visste när jag var sex år att jag ville bli kopieringsapparat senare, gärna hemmafru, gärna fyrabarnskopieringsmaskin, jag var 1970-talets mest traditionella sexåring. Och eftersom jag uppenbarligen ville att mina gener skulle härska är jag kanske lite mer skräckslagen än hon inför det här med mental kloning. Min kropp kopierar just nu, jag vill inte också klona min hjärna och mitt hjärta.
Jag ville bara åka på en trevlig dagsutflykt till havet.
Mörk är natten, som svartaste kol. De siamesiska tvillingarna Nina och Guida vill inte sluta skrika sedan Doktor Mengele har sytt ihop deras ryggar. Det blöder i såren och eftersom Nina och Guida inte vill acceptera sitt öde och ständigt försöker lämna varandra blöder såren allt snabbare, infektionen tilltar, Guida har slutat sjunga nu.
De skrikande zigenarbarnen är generellt ett problem i lägren. De judiska barnen vet vad som ska hända dem och de gör inte motstånd längre. Zigenarbarnen har ingen aning. Ofta glöms hela boskapsvagnar fulla med zigenare med flit på vägen till lägren där de dör av syrebrist och bajs. Många SS-soldater föredrar att göra så med zigenarbarnen, de står inte ut med skriken och alla de där våta upproriska ögonen.
Ibland försöker Nina sjunga för Guida, men det hjälper inte. Guida skriker och gråter. Deras mor ser på dem. Det finns bara en sak att göra, en Medeasak. För en i sammanhanget enkel gentjänst, en kvart på knä, utverkar hon två dödliga doser morfin. Nina slutar sjunga och Guida slutar skrika. De somnar och dör och Doktor Mengele upplever något alldeles särskilt under obduktionen. När han separerar tvillingarna blöder de fortfarande. De fortsätter att blöda långt efter att de är döda. Doktor Mengele somnar lycklig.
Andy Warhol föredrar kopian och all den låtsaskonst – eller popkonst som den kallas antagligen för att skilja den från Stor konst – han gör blottar det faktum att världen bara är en gigantisk kopia, att bakom kopian finns bara ytterligare en dålig kopia.
Vi är alla kopierade och klonade. Alla våra idéer, övertygelser, känslor är simpla kopior av redan existerande kopior.
Och vi springer genom denna stora kopieringsmaskin övertygade om vår egen och konstens egenart. Vi är alla förfalskningar och plagiat och konsten är vårt perfekta alibi och vår älsklingsmetafor och gisslan för att vi alla är originella och inte simpla imitationer och förfalskningar. Och fast vi alla vet att konst och annan mänsklig verksamhet bygger på upprepning, imitation, kopiering, förfalskning tycker vi om att plocka ut fenomen ur floran av mänskliga beteenden och kalla dem unika, originella, upphöjda.
Mona Lisa. August Strindberg. Månskenssonaten. Mannen. Aristoteles.
Människan har av tradition förstått en mycket liten del av mänskligheten som original och den stora massan utanför denna lilla exklusiva grupp som klonade kopior: Kärringar, barn, främlingar, sexuella flyktingar, djur, sjuka, krymplingar, galningar.
Doktor Mengele är inte här i dag. Han kommer tillbaka lite senare. Slå er gärna ner i soffan där borta så länge.
En annan av Doktor Mengeles favoritsysselsättningar är havsvattenexperimenten. Hur mycket saltvatten är det möjligt att tillsätta en människa innan hon insjuknar och dör? Doktor Mengele kommer att lista ut den exakta mängden.
Jag är osäker på vad ordet genetik betyder.
I left the country for the city. Thought I was smart, but I was silly. I should have known I’d get in trouble being so green…
Fåret Dolly sover inte längre på nätterna, hon har förstört kopieringsmaskinen och kopierar nu brutalt på egen hand och långt bortom bruksanvisningen. Hon saknar givetvis läkarlegitimation och forskningslicens och självrespekt och ändå förstör och blottar hon själva idén om fåret och flickan.
Sockerperuken rör sig när hon skrockar förtjust för sig själv, nöjd med sin lilla upptäckt. Thought I was smart but I was silly. Should have known I’d get in trouble.
Fåret Dolly tycker om att skoja med sin skapare. När mörkret faller ställer hon om instrumenten och trycker på ett antal förbjudna knappar som reglerar värdena proportion, balans, diskretion. När hon ställer in graden av silly väljer hon skitsilly och när hon kommer till juvren håller hon knappen intryckt alldeles för länge och hon njuter av att känna bröstkorgen spänna och värka och hon inser att hon är en sköld och en granat över vilken Arnold Schwarzenegger kommer att gråta av avund.
Fåret Dolly våldtar kopieringsmaskinen och kommer ut som en monsterflicka från Texas. Drömmen slår över i mardröm, underkastelsen slår över i olydnad. Kopian krackelerar. Fåret Dolly blir en freak, en parodi på en flicka, hennes överkropp är ett vapen och en potent artefakt, hon förvandlas från artflykting till rymdvarelse.
Och hon sjunger med sin förtrollade mekaniska röst i skuggan av The good old sparky som är en sevärdhet i hennes musikaliska hemland: I’ve just made a decision. I’ve stood all I’m gonna stand. Your woman is getting tired of being your handy man.