Oskuld, vad är det? Hem? Fru?
Jag reser till en löjlig värld utan män – men älskar det.
Jag har läst en bok. Den heter Herland. Jag hittade den hos Amazon på nätet av en ren slump. Och nu undrar jag bara: Varför har det inte gjorts en disneyfilm på denna fantastiska historia för länge sen? Här har vi feminister gått och längtat efter flippade utopier att drömma om, och så finns de redan. Herland skrevs redan 1916!
I mitt huvud borde Charlotte Perkins Gilmans fantasivärld vara varje pr-sinnad rödstrumpas våta dröm. Och då menar jag posters att peta loss från mittenarket på Kamratposten. Självhäftande stickers till samlaralbumet. Plastfigurer på Mac Donalds. Åtminstone obligatorisk läsning på gymnasiet.
I korthet går berättelsen ut på att tre manliga amerikanska äventyrare (en sociolog som finurligt nog också är bokens berättare, en drömmare och en vetenskapsman) ger sig ut på jakt efter det hemliga landet Herland. Där finns inga män, så säger legenden. Bara kvinnor och deras flickebarn. Måste undersökas.
Men obs – det är inte ett matriarkat vi talar om. Nej, det här är ett land där kvinnorna har förmåga att föda av egen kraft. Partenogenes kallas det – födsel utan föregående befruktning.
Väl där möter männen bland andra Calis, Alima och Ellador (orädda, snabba, kloka, oförutsägbara: ser ni disneyversionen framför er?) och sen följer en historia som rymmer allt det som feminismen borde ha: humor, lätthet, leklusta, smartness. En av grabbarna (vetenskapsmannen förstås) skickar de helt sonika hem.
Det Gilman besvarar är helt enkelt frågan hur världen skulle se ut om det bara fanns kvinnor i den. Enligt vilka principer skulle samhällen kunna utvecklas om kvinnor och deras födande fick vara normen under tusentals år? Inte omvända världen, där männen är tvungna att bära penishållare, som i Egalias döttrar – utan en värld helt utan män!
Kvinnorna i Herland har levt så länge att de glömt bort vad män är. Nykomlingarna möts därför med stor nyfikenhet. Allt vill de veta om den fantastiska värld som rymmer två kön! Oskuld, vad är det? Hem? Fru?
De vet inte heller vad rädsla är – likaså misstänksamhet, konkurrens. I första kapitlet springer de i stället bort från männen över slättlandskapen som fnissande gazeller. I det andra lär de männen att bete sig som folk (det vill säga kvinnor). Tamboskapen och hundarna har de för länge sedan gjort sig av med. Tog för mycket plats.
Och det är det här som blir så kul. Herland i Gilmans tappning är inget förutsägbart nunnekloster fullt av fredssträvande mesar. Eller ett kattfightsinferno med kvinnor som sätter klorna i varandra. Nej, här är skogarna lika omsorgsfullt vårdade som parker och alla träd bär frukt eftersom det göder jorden, spar tid och är mest praktiskt. Som läsare är det bara att sätta sig vid kanten av någon av de små porlande fontänerna i parken och slappna av.
I början av boken flyger de tre männen in över de välvårdade skogarna, städerna och parklandskapet. Väl nere på marken finns det inga blondiner, inga hemmafruar, familjer, oskulder, horor. Bara en genial, övertygande äventyrsberättelse med ett enda humanistiskt feministiskt och ekologiskt budskap till världen: lev för barnen, se moderskapet, vårda jorden, skit i konkurrenstänkande, skippa sex.
Ja, ni ser hur löjligt det låter. Helt fel som utopi betraktat, på den här sidan millenniet. Alldeles för mycket Darwin. Löjeväckande, minst sagt.
Så varför älskar jag det? Är det något fel på mig? Och om det nu är något fel på mig. Hur fel är i så fall gammal vanlig hederlig kvinnomisshandel? Kapitalism? Miljöförstöring? Vem älskar änkebränningar?
Hur löjligt är pedofili?
Skitlöjligt, skulle man kunna säga. Otroligt, ofattbart löjligt. Om det inte skrämde skiten ur oss vore det nästan skrattretande.