Det ska vara äkta nu. Silikon plockas ut och allt mer fascineras vi av teveprogram där folk bajsar – på riktigt. Sanna söker svaret på en bedräglig trend i en ängslig tid.
Jag går på hiphop-gala med mina barn. Kvällens första artister kliver upp på scen och ett flickgäng börjar ropa ”Bredäng, Bredäng, Bredäng”. Grabbarna på scen kommer från tjejernas förort. De hör ihop.
I publiken har alla tröjor med tryck. Så var det förvisso vid en tonårstillställning även för tjugo år sedan, men då stod det UCLA eller New York på brösten – platser som låg overkligt långt borta och som man bara kunde drömma om att besöka. Nu, när USA finns inom räckhåll, står det Umeå, Linköping, Sundsvall eller Fittja. Plötsligt går det att vara stolt över var man hör hemma. Du är var du bor och du visar det. Du är äkta.
Likadant med dokusåporna. Autencitet – äkthet – är ju själva idén med den programkategori som numera dominerar våra tv-tablåer; efter år av regisserade amerikanska pratshower som Ricki Lake och Sally vällde en hel våg av nästan-verklighet in i våra hem: Robinson, Baren, Villa Medusa, Nalles Show, Popstars, Radio.
Exemplen är många men Big Brother kan väl sägas vara den ultimata dokusåpan – så länge ingen skapar en Truman Show på riktigt – där en isolerad grupp människor övervakas dygnet runt i hundra dagar, förföljda av kameror vars bilder publiceras på webben även när programmet inte sänds; där visas deltagare som duschar, bajsar och har sex. Ju mer äkta, desto bättre.
I modevärlden är trenden än tydligare. Sverige har fått ett helt nytt modemagasin där affärsidén just är att bilderna ska tas på gatan och att modellerna ska vara ”vanliga unga människor med en egen stil”. Street Fashion, som redan funnits ett tag i andra länder, är långt ifrån ensam i sitt slag men är den tidning som mest konsekvent renodlat det koncept som slår igenom även när man bläddrar i andra magasin.
Sleazenation, Nylon, Big, Stockholm New, Surface och Self Service – överallt är det likadant; gränserna mellan tidskrifternas olika avdelningar flyter ihop och det är inte lätt att skilja redaktionellt material från reklam; reklamfotograferna tävlar i dokumentär estetik och ställer allt oftare upp sina objekt på parkeringsplatser, industritomter, bakgator – eller i snöslasket utanför något halvdött köpcentrum.
För några nummer sedan blev (brittiska ??) Nylon nästan komiska i sina försök att glorifiera en trist vardag; en kvinna står lutad mot en köksbänk, blicken riktad ut mot en grå bakgård, bakom henne en diskbänk full av kladdiga tallrikar och öppnade mjölkpaket. Hennes klänning kan vara från Myrorna eller kosta en månadslön, sånt syns inte längre, och det är som om tidningen riktigt kämpar för att övertyga sina välbärgade läsare: ”du kan också vara ghetto – bara du köper dig de rätta tillbehören”.
Misär är förvisso inget nytt i reklamestetiken. För några år sedan – under den så kallade ”herion chic”-trenden – såg fotomodellerna ut som nyss misshandlade brottsoffer, anorektiska tolvåringar eller svårt sjuka narkomaner. I dag är det mer vardag; sur disktrasa och förortens köpcentrum. Det är en arrangerad vardaglighet som kan studeras på bekväm distans och utgöra en fond och fantasilek åt den som har råd med en dyr livsstil.
Verkliga trender slår som bekant både brett och djupt, och till de mer absurda genomslagen för dagens mer eller mindre kosmetiska äkthetshysteri kan man kanske räkna porrbranschen. Det menade i alla fall debattören Alexander Bard när han redan för ett år sedan hävdade att utvecklingen mot en äkta eller spelad längtan efter autenticitet avspeglar sig som allra tydligast i porren:
”Porrstjärnorna plockar ut silikonet nu. Det ska se äkta ut. Som en hemvideo, som om det är grannarna som har sex.”
Men är det här äkthetssuget bara en ytlig trend iscensatt av kommersiella strateger eller står den för en djupare förändring?
I en artikel i brittiska tidningen Observer analyserar den legendariska feministen och journalisten Germaine Greer engelsmännens fascination för Big Brother. Deltagarna kan, menar Greer, liknas vid ett proletariat som är underordnade såpans spelregler:
”Trots att alla de människor som anmäler sig frivilligt till dokusåporna kanske är exhibitionister är det ändå folk som aktar sig för att synas som drar i trådarna. De tävlande kan säga vad de vill, men det är någon annan som bestämmer vem, om någon, som får höra det.”
Skulle deltagarna försöka undvika konflikter och bevara sin integritet beskylls programmet omedelbart för att vara tråkigt; tittarsiffror sjunker, reklamintäkter och kändisvärde minskar – alltså måste gränserna töjas. Greer ser den allt mer utbredda fascinationen för det mest privata som en sorts allas kamp för att lägga beslag på en sista medial utpost:
”När alla offentliga platser granskats är det enda som återstår att utforska den privata sfären; sovrum, badrum och toaletter. De etablerade medierna har akterseglats av enskilda exhibitionister som genom real time-sändningarpå sina hemsidor vill att flåsarna tittar på dem medan de sover, onanerar, bajsar och tvättar sig eller konstnärer som Mona Hatoum som stoppar minimala kameror och fiberoptik inuti kroppar så vi kan se hur slutmuskler arbetar.”
Lena Lennerhed, docent i idéhistoria vid Södertörns högskola, lägger an en mer cyklisk förklaringsmodell och menar att suget efter äkthet inte är något nytt. Tvärtom. På 60-talet var trenden lika stark som nu och då hörde tankarna samman med Marx teori om den alienerade människan och teserna om att ”det naturliga” måste befrias; vurmen för naturen och bejakandet av enkla kroppsfunktioner var nära kopplad till såväl hippiekulturen som hela den tidens vänster.
Men sen kom postmodernismen och gjorde upp med alltihop. Människan förklarades vara en social konstruktion och samhället inget annat än olika skikt under vilka något autentiskt över huvud taget inte fanns.
Men det finns andra exempel än 60-talet. Genom hela litteraturhistorien märks tydliga vågrörelser där en längtan efter enklare och mer ”autentiska” sätt att leva dykt upp vid olika tidpunkter; på 1700-talet odlades bilden av den ädle vilden och på 20- och 30-talen primitivismen. Det intressanta i dag, säger Lena Lennerhed, är att äktheten exploateras i storbolagens allt mer minutiösa varumärkesvård – som till exempel Coca-Colas slogan ”The Real Thing”.
Till Lena Lennerheds cykliska förklaringar kan emellertid läggas en annan som i ljuset av 11 september känns mindre lustig. I tider av förändring och kaos längtar människor alltid efter något genuint att hålla fast vid, till exempel föreställningar om äkthet. Världen skakar, information flödar, nya krig skrämmer – i sådana tider har trygga kokonger alltid haft en särskild dragningskraft; mitt land, min stad, min förort, mitt hem, min familj.
Och för den som vill är det inte svårt att finna stråk av konservatism i dagens ivriga sökande efter autenticitet och alla dess populärkulturella uttryck. Tydligast märks det kanske i dokusåporna. Redan har fenomenet tagit klivet in i lantgården Farmen medan parrelationen nu stöts och blöts i Temptation Island. Kanske ligger kursen fast högerut när vi får en svensk variant på det som förra året skedde i Norge: Big Brother avslutades med ett riktigt traditionellt bröllop.