Vem är hjälte och vem är kriminell? Under våren avgjordes en stor rättegång mot de svenska människosmugglare som leder hemliga vägar ut ur Irak, till Sverige och Europa. ”Jag är en moralisk smugglare”, säger en av de dömda.
Den äldre mannen, som kallas för Abu Ali, är i femtioårsåldern och sitter häktad. Abu betyder far och Ali är namnet på hans son. Av respekt i Mellanöstern kallas aldrig äldre människor vid deras riktiga namn. I stället blir man kallad för Abu eller Umm (mor) till den äldste sonen man har.
Abu Ali sitter försjunken i tankar som ingen kommer att få ta del av. Han har suttit häktad med restriktioner i elva månader och sex dagar. Det var den 12 maj 2006 som ett stort påstått nätverk från Mellanöstern och Nordafrika greps, misstänkta för människosmuggling och förfalskningar av pass, viseringar och andra id-handlingar.
Nätverket hade smugglat in tusentals personer från bland annat Irak och sades vara det största i sitt slag i Sverige. Miljoner dollar hade tjänats av smugglarna. Detta var vad medierna gick ut med när tillslaget skedde efter intervjuer med åklagarna. I ungefär tre månaders tid fortsatte rapporteringen i samma anda.
De åtalade männen är misstänkta för, att på olika sätt ha smugglat eller medverkat till smuggling av personer från Irak. Målet har varit mycket omfattande och efter 35 dagars huvudförhandling är man nu inne på den sista veckan. Man kan nästan känna de inblandades trötthet och samtidigt deras lättnad över att det snart är över.
I rättssalen är stämningen allvarlig men ändå skämtsam och det råder en lättsam jargong mellan parterna. Bland de åtalade tisslas och tasslas det konstant. Ibland mumlas sarkastiska kommentarer på arabiska när åklagaren eller domaren uttalar sig. Det är svårt att urskilja vad som sägs, men kommentarer som att ingen lyssnar på ändå, att det här är politik och inte juridik och att Sverige exporterar vapen till Irak, kan urskiljas.
Någonstans under rättegången slår det mig att de åtalade inte verkar ta det här riktigt på allvar. Kanske förstår de inte värderingen av brottet och vad åtalet kan komma att mynna ut i? Eller så bryr de sig inte om att de riskerar fängelse. Kanske anser de inte att de har begått ett brott.
Efter elva månader och sex dagar anser åklagaren att Abu Ali kan få släppas fri. I dag sitter Abu Ali i en skinande ren kostym och blanka skor och skägget är borta. Abu Ali har återfått sin värdighet och föryngrats med minst tio år över en natt. En av de andra är däremot fortfarande häktad. Det anses föreligga risk att han flyr landet och rättvisan.
Det är nu Abu Alis tur att hålla sitt slutanförande och han föredrar att prata fritt utan tolkens hjälp.
–Jag har varit häktad i elva månader och har blivit väldigt illa behandlad. Jag fick vänta i trettio minuter på att få gå på toaletten och en månad för att få träffa en läkare, börjar Abu Ali sitt slutanförande. Det känns som om jag bor i ett annat land än Sverige. Sverige säljer vapen till Irak och står på usa:s sida, fortsätter han.
Han går vidare med att ta upp hur illa behandlad han har blivit av medierna, i häktet och hur okunniga åklagarna har varit.
–Åklagaren är expert på knarkmål, inte på människosmuggling. Han känner inte till skillnaden mellan euro och dollar eller vilka länder man kan åka till med ett Schengenvisum. Alla irakiska pass är i dag värdelösa. För att de ska kunna användas måste det finnas ett bevis på uppehållstillstånd i dem. Annars kan de lika gärna användas som toapapper, fortsätter Abu Ali.
Dessutom har jag blivit kallad för kriminell som är ett allvarligt ord på arabiska. Kriminell är man om man har våldtagit, mördat, spionerat eller varit terrorist. Jag är ingen kriminell människa.
Omar insisterar på att få bjuda på lunch. Jag avböjer och känner genast att jag måste anpassa mig till de irakiska koderna, alltså att insistera starkt på att själv få bjuda på lunchen. För det är så man gör i Irak, man bråkar om vem som får bjuda tills den mest envisa vinner fighten.
–Jag är fortfarande irakier och går aldrig med på att du ska betala, säger Omar till mig. Jag förlorar och han får bjuda mig på kinamat som varken jag eller Omar avnjuter speciellt mycket.
–Ja, jag har smugglat och kommer aldrig att sluta smuggla. Jag är stolt över det jag gör, börjar han sin berättelse. Moral är det viktigaste som finns och jag gör inte det här för att bli rik. Det finns smugglare och smugglare, det finns de som tjänar pengar och det finns de som är moraliska smugglare. Jag är en moralisk smugglare, säger han.
Omar livnär sig på sitt företag där han säljer cd-skivor. Han förevigar också pars kärleksförklaringar genom att filma, klippa och redigera deras bröllopsfester. Med sin kunskap om film- och datateknik vet han också hur man förfalskar diverse handlingar. I målet anses han vara experten och den som har förfalskat, designat och utfärdat viseringar och pass. Han har erkänt i tingsrätten men tycker inte att det svenska rättssystemet förstår honom eller hans folk.
–Framför allt har jag hjälpt människor att komma till Sverige genom att bistå dem med information om de bästa vägarna och om de är på resande fot så hjälper jag till med den information de behöver genom att lotsa dem via telefonen, säger Omar. Varför smugglar man?
–Varför smugglar man inte? frågar han mig. I hopp om att få ett mer konkret svar frågar jag envist igen om varför man bestämmer sig för att bli smugglare.
–Jag kan inte sitta och må bra när andra människor dör. Att äta god mat och leva i det blå. Om det var fred i Irak skulle jag inte smuggla, dessutom ingår jag inte i något nätverk, är ingen specialist och vi har ingen chef. Vi är vänner och hjälper varandra. Jag är en duktig smugglare och kan förfalska allt möjligt. Jag kan vägen och visar den. Det är inget fel i det. Min heder hänger på att jag hjälper folk.
Hur kommer det sig att just du har blivit en sådan duktig smugglare?
–Livet har hjälpt mig. Genom alla krig jag har upplevt så klart som fan att man blir en bra smugglare, för man vill ju bort, säger han.
Hur många människor har du hjälpt? Han tittar på mig och ler.
–Du begär för mycket av mig. Det är information jag tyvärr inte kan ge dig. Men vi kan säga att jag har smugglat i 17 år.
Vilka hjälper du ut ur Irak?
–Det är bara familj, vänner och vänners bekanta. Men jag kan inte säga nej till någon som ber mig om hjälp. Jag känner ett stort ansvar för de irakier som är på resande fot. Jag känner ansvar för att ge noggrann information till folk som säljer allt de äger och har och vill ha ett bättre liv. Han börjar fingra på bordsduken och sjunker längre ner i stolen.
–Min syster bad mig att smuggla ut henne, hennes man och tre barn. Hon bad mig flera gånger men jag ville inte att folk skulle tro att jag bara hjälpte mina egna och inga andra. Jag var på väg att hjälpa henne men dagarna gick tills hon, hennes man och tre barn dog under en bombattack förra året. Jag har fruktansvärda skuldkänslor för min syster, säger han och tittar bort.
–Jag kunde inte ens närvara på begravningen. Jag fick berättat för mig att kvar av min syster var bara rester. Jag hade 60000 kronor som jag skulle ta med mig till Bagdad för att begrava henne och hennes familj men jag hann aldrig dit eftersom jag häktades. De pengarna som fanns i min bostad ansågs vara pengar jag har tjänat på smuggling.
I Irak är det viktigt med en värdig begravning. Man bygger små hyddor kring själva graven men eftersom jag aldrig kunde åka ner så ligger min syster och hennes familj nedgrävda i marken utan någon anständigt gravplats. En månad senare dog också min mamma och henne har jag inte träffat på 17 år. Min bror berättade att sina sista dagar spenderade hon med att prata om mig. Jag tänker göra allt för att få ut min bror till Sverige, säger han bestämt.
Hans berättelse berör. Att han skulle vara en moralisk smugglare får helt plötsligt en ny innebörd.
–Jag klarar inte av att lyssna på irakisk musik. Varje gång jag hör den musiken gråter jag blod, säger han. Irakier är små blommor i ett hav av sand. De har bara en sådan djävla otur, mumlar han för sig själv.
Hur ser din närmaste framtid ut?
–Jag förväntar mig inte rättvisa från svenska staten. Mitt rykte är viktigast för mig och jag har blivit smutskastad av medierna. När vi beter oss som riktiga människor blir vi dömda. Man har fått känna sig som en blodsugare. Medierna har gjort oss till monster och häktestiden har varit ett helvete. Riktiga smugglare finns inte i Sverige, de finns i Syrien och Jordanien där det i dag befinner sig två miljoner irakier. Jag är ingen riktig smugglare.
Han känns inte som en ”riktig” smugglare. Men vad vet jag om hur riktiga smugglare ska kännas. Jag kan inte låta bli att fråga om han känner sig hemma i Sverige.
–Nej, jag känner mig inte hemma här men har ingen annanstans att ta vägen.
Under gårdagens huvudförhandling fick den sista häktade mannen släppas fri. I stället för en nopprig tränings-overall som han tidigare satt i, sitter han nu i jeans och en jacka som hade sin glanstid på 1980-talet. Hans kala hjässa är täckt med långa hårtussar som han har kammat över från den ena till den andra sidan. En så kallad överkamning.
I dag är det advokaternas tur att hålla sina slutpläderingar. Flertalet av advokaterna är väldigt tekniska i sina framställningar och det är de juridiska -aspekterna som dras fram. Inga ord om orsakerna till smuggling eller de åtalade männens syn på det hela. I en rättssal finns det inget utrymme för moraliska predikningar för brott som människosmuggling. Här handlar det om de objektiva handlingarna, de subjektiva delarna av en handling spelar mindre roll.
En av advokaterna, Leif Ericksson, håller sig däremot till en helt annan linje än sina kolleger. Hans slutplädering är av annan karaktär och fokuserar mer på människans natur. Om domaren och nämndemännen köper det eller inte går inte att spekulera om.
I en av de sista kaffepauserna får jag i alla fall höra hur glada de åtalade är över hans slutanförande. Att någon äntligen fört fram deras åsikter på rätt sätt. Leif Ericksson är känd från bland annat Fadimemålet. Han har mycket god kännedom om läget i Irak och om människosmuggling.
–Det finns i dag två miljoner flyktingar i Irak och två miljoner i Jordanien och Syrien som väntar på att få komma till Europa. Alla irakier i Sverige har någon i släkten som vill ut. Alla pratar om det här och människor letar efter folk som kan ge råd. Motivationen är att hjälpa folk, det är inget konstigt med det, börjar Leif sin slutplädering. Det är inte straffbart att hjälpa någon att hitta en smugglare.
Leif sitter avslappnat tillbakalutad i vittnesstolen och inte bredvid sin klient. Då och då reser han på sig, gestikulerar med armarna, pekar på åklagaren och bedömer vissa felaktigheter i dennes slutplädering. Ibland går han runt i det utrymme som finns i mitten av salen, stannar till och tittar domaren i ögonen när han säger något extra viktigt.
–Det finns en viss kulturell skillnad mellan oss och dessa män, säger han och pekar på de äldre herrarna. Det är fult att säga, nej tack jag vill inte, utan man hittar på trovärdiga ursäkter som till exempel ”jag är för sjuk” eller ”jag är inte hemma just nu” när någon ber om ens hjälp om att till exempel smuggla ut någon. De uttrycker sig på ett annorlunda sätt än vad vi är vana vid. Med detta vill jag säga att uttryck som ”jag är för sjuk” innebär att de inte vill ställa upp men skäms för att säga det rakt ut, avslutar Leif Ericksson.
Han tystnar en lång stund och vi väntar alla på vad som ska komma härnäst. Han vänder om och lutar sig tillbaka i vittnesstolen. Stryker sig lätt över skäggväxten och rättar till några hårstrån från den gråa hästsvansen.
–Vi får inte glömma bort att om man vill lämna Irak i nuläget måste man ha förfalskade handlingar, avslutar han, reser på sig och går de få stegen tillbaka till sin stol, bredvid sin klient. I den sista kaffepausen kan jag inte låta bli att få tag på en av åklagarna för att få höra deras syn på saken. Varför har man valt att yrka på så höga fängelsestraff när målet nu har krympt från att ha rört sig om ett tusental smugglingar till runt tjugo och när man dessutom har strukit bort idén om att det är ett nätverk?
–Människosmuggling är ett mycket allvarligt brott och lagen om människosmuggling bör likställas med narkotikalagstiftningen. Därför yrkar vi på så höga straffvärden och hoppas att detta mål blir vägledande, svarar åklagaren.
Leif Ericksson sitter mittemot mig och intar en chailatte och flackar med blicken.
–Det finns människosmuggling som är ful, till exempel att ta in asiatiska arbetare eller utnyttja folks utsatta situation. Men jag tror verkligen att dessa män har haft ett genuint intresse att hjälpa. Deras brott har bara varit att vara en förmedlande länk. Inga av dessa män kände varandra sen tidigare men alla kände Abu Ali, han har varit spindeln i nätet.
Rättegången har varit en dyrbar historia, för staten och för de åtalade. Bara advokatarvoden uppgick till nästan åtta miljoner kronor. Leif berättar att den långa rättegången kunde ha minimerats avsevärt om inte nätverkstanken hos åklagaren varit en central del, som åklagaren ändå strök i sin slutplädering.
–Jag skulle göra likadant om jag var i de åtalade männens situation. Jag skulle också ha hjälpt vänner, familj och grannar om de bad mig om hjälp. Man borde åtala dem som inte skulle ha gjort så. Med det regelsystem vi har skulle Raoul Wallenberg också vara i dessa mäns kläder. Det okontrollerade våldet i Irak dödar enligt det irakiska hälsoministeriet mer än hundra människor per dag. Arbetslösheten är hög och merparten av den irakiska befolkningen är beroende av statens utdelning av matpaket.
En undersökning av det irakiska planerings- och utvecklingsministeriet klassificerar femton procent av de irakiska hushållen som extremt fattiga. Samma undersökning visar att en tredjedel av de irakiska barnen är undernärda och nio procent av barnen lider av akut undernäring. Stora delar av centrala Irak saknar tillgång till rent vatten. Distribution av elektricitet fungerar bara punktvis och bristen på bensin i hela landet gör att generatorer inte kan hållas i gång.
–Det råder inbördeskrig i Irak i dag, säger Joakim Kreutz, forskare på freds- och konfliktinstitutionen vid Uppsala universitet. Den traditionella definitionen på inbördeskrig är att regeringen krigar mot en eller flera rebellgrupper. usa:s definition är att hela befolkningen måste vara inblandad för att man ska kunna kalla det för inbördeskrig.
Ungefär 1,9 miljoner irakier beräknas vara internflyktingar i sitt eget land. De flesta flyktingarna befinner sig i de norra och kurdiska områdena och i de södra provinserna av Irak. I de centrala provinserna finns ungefär 450000 flyktingar. Utöver dessa befinner sig två miljoner irakier utanför landet. Dessa flyktingar finns i framför allt Jordanien och Syrien.
unhcr skriver i sina rekommendationer från den 18 december 2006 att säkerhetsläget i Irak har försämrats kraftigt jämfört med den bedömning som gjordes i september 2005. unhcr uttrycker också tydligt att ingen asylsökande från södra eller centrala Irak bör avvisas i rådande säkerhetsläge. Trots att flertalet flyktingar söker sig till grannländerna ökar ändå antalet människor som tar sig till Europa och däribland Sverige för att söka skydd.
Allt fler tar hjälp av människosmugglare för att ta sig till Australien, USA och Europa. I Europa är det Sverige som lockar mest. Enligt Migrationsverket sökte under 2006 nästan 9000 irakier asyl i Sverige, vilket innebär 37 procent av alla asylsökande. Sedan 1984 är detta den största våg irakier som hittills har anlänt till Sverige. Statistik från Migrationsverket visar på en stadig ökning för varje månad. Antalet irakiska asylsökande har femdubblats från januari till december under 2006.
Efter Frankrike och Storbritannien har Sverige tagit emot flest asylsökande i Europa. Lägst antal asylsökande stod Danmark för. Enligt Migrationsverkets prognoser kommer antalet irakier som söker asyl i Sverige att fördubblas under 2007 till cirka 20000.
–Det är nog bara en slump att Sverige har blivit ett land som man tyr sig till. Man kanske har släktingar eller vänner som berättar att det är bra här. Fördelen med ett eu-land är att man senare kan flytta till ett annat. Men jag tror inte att det är anledningen till att man väljer att komma till Sverige i första hand. Sverige har ett gott rykte och är ett säkert land, säger Joakim Kreutz. Av alla de irakiska asylsökande får bara åttio procent stanna i Sverige. Resten skickas tillbaka till Irak eller de länder som de har passerat på sin väg till Sverige.
–Det är pinsamt att Sverige skickar tillbaka irakier till Irak. Även om de är kurder och det anses vara stabilt i de norra delarna. Irak är så pass instabilt att man inte kan skicka tillbaka folk hur som helst, man måste tänka på hur det kommer att påverka personen som ska tillbaka, säger Joakim Kreutz.
Jag vankar av och an utanför Kulturhuset. Abu Ali är försenad, han kanske har ångrat sig, tänker jag och blir otålig. Så otålig att jag är tvungen att ringa och fråga var han befinner sig. Fem minuter senare dyker han upp, släpandes på kassar från Dressman. En hel helg i frihet har han fått och den tiden spenderade han med att köpa sig nya kläder.
Abu Ali har också mannen med överkamningen i släptåg, som också är åtalad för människosmuggling och som var sist ut att friges från häktet. Jag bjuder de två männen på kaffe. Jag sätter mig närmast Abu Ali medan den andre mannen sätter sig mittemot och lyssnar med ett halvt öra på oss. Då och då flikar han in för att förtydliga något som Abu Ali säger.
Abu Ali har ett mycket mysteriöst yttre som näst intill är ogenomträngbart. Att få fram viktig information om människosmuggling är svårare än man tror och misstänkta smugglare berättar inte så gärna om vägar, priser och förfalskningar. Det är en hemlig värld som få människor får inträde till. Trots att Abu Ali inte gärna pratar om den avslutade rättegången erkänner han ändå att han har smugglat personer från Irak, mest under 1990-talet.
För sin tid som smugglare på 1990-talet avtjänade han ett drygt ettårigt fängelsestraff efter att 1993 ha smugglat in 380 irakier med en båt via Tallinn till Gotland. På den tiden samarbetade han med sin bror som befann sig i Ryssland och många irakier tog den vägen då. Hans bror är en mycket välkänd smugglare som alla som vill ut ur Irak kontaktar.
–Det kostade varje irakier 2 000 dollar från Ryssland till Sverige. Hälften av de 380 irakierna hade då inga pengar att betala och andra halvan hade pengar att betala. De som inte hade pengar fick betala senare när de anlände. För att ta dem över havet från Tallinn till Gotland betalade vi en rysk kapten 20 000 dollar. Båten kostade 100 000 dollar att hyra. Dessa är alla kostnader som vi smugglare måste stå för, säger Abu Ali.
I dag kostar det 100 000 kronor per person att ta sig från Irak till Sverige. När Abu Ali var som mest aktiv som smugglare kostade samma rutt cirka 55 000–60 000 kronor per person. Vilka är det som har råd att ta sig ut egentligen?
–Det är ju förstås bara de rika som har råd. Men vi smugglare tjänar inte så mycket pengar ändå. För de pengarna som man tar ska pass, biljetter, hotellvistelser och mat betalas. När jag var som mest aktiv tjänade jag 2 000–3 000 dollar per person. Då var det värt det eftersom man bara riskerade två års fängelse.
Trots att man tjänar mer i dag på att smuggla är det inte värt det när man riskerar fem års fängelse, säger han. Det är framför allt människor med pengar som har råd att anlita en smugglare för att ta sig ut ur Irak. Nästan alltid säljer man allt man äger. Ibland har en familj bara råd att skicka en familjemedlem ur landet.
–Jag brukade komma överens med kunderna om att de betalar hälften av summan först och andra halvan när de anländer till destinationen. Om de åker fast får de tillbaka pengarna. Men det finns smugglare som tar dessa pengar och det finns också de som gör avdrag för kostnaderna från handpenningen.
Abu Ali är mycket mån om sitt goda rykte som smugglare. Han är en man som många litar på.
–Jag gör ingen åtskillnad på folk och hjälper alla som vill ut oavsett om de är muslimer eller kristna. Om det är svårt att få uppehållstillstånd i ett visst land brukar jag avråda de personer som vill dit och be dem åka någon annanstans.
När ryktet går att man är en bra smugglare som inte lurar folk så vill alla helt plötsligt ha hjälp. Det räcker med att man lurar en person för att ens goda rykte som smugglare ska försvinna. Man måste värna om sitt rykte, säger han bestämt. Abu Ali berättar detaljerat om hur man förfalskar pass och viseringar.
–Allt beror på vad man har för pass när man ska välja land att emigrera till. Svenska pass är de bästa passen utomlands, säger han. Men vem lämnar ifrån sig sitt pass som sedan ska förfalskas och vilken apparatur används vid förfalskning av svenska pass?
–Det är inte alls svårt att få tag på svenska pass. Det är bara att gå till T-centralen i Stockholm och köpa sig ett. Där står alltid människor, mest pundare och alkoholister, som säljer sina pass för under tusenlappen. Efter att man har köpt sig ett pass så skickar jag ner dem till Turkiet där all information byts ut. Det enda som måste stå kvar och inte förfalskas är födelsedatumet.
Turkiet är ett bra land för smugglare. Det är många aktörer inblandade i människosmuggling och det är verkligen en affärsverksamhet som bedrivs och har många intressenter. Mina funderingar kretsar kring hur många pass Abu Ali har köpt på T-centralen, något han inte kan ge svar på.
–Jag har många vänner i Europa som hjälper mig när jag ska fixa pass och så. Jag har väl smugglat in ett hundratal personer, säger Abu Ali. I likhet med Omar berättar gärna Abu Ali om hur viktigt det är att hjälpa människor i nöd som befinner sig i Irak.
Pengar spelar däremot stor roll i hans verksamhet. Att ha tjänat 2 000 dollar gånger 380 irakier som kom med båten från Tallinn blir trots allt nästan 800 000 dollar. Även om han delade dem med sin bror så är det ändå nästan en halv miljon dollar var. Då var det kanske värt att sitta ett och ett halvt år i fängelse för den summan?
–När jag häktades så ägde jag en livsmedelsbutik och en lägenhet i Stockholm. Båda två förlorade jag och fick betala en miljon kronor. Det har tagit mig tio år att bli helt skuldfri, säger han bittert. Efter att ha avtjänat sitt fängelsestraff har han varit arbetslös och gått på socialbidrag. Den närmaste framtiden kommer att bero på vilken dom han får. Han önskar att få bli förtidspensionerad. Hans psykiska hälsa är inte på topp och han har svårt att somna. Han är ofta aggressiv och tänker mycket på det som har hänt.
–Ingen som jag känner vill prata med mig och många har brutit kontakten på grund av det som har hänt och det som har sagts i medierna. Även släkten har vänt mig ryggen. Folk är rädda för att bli involverade. Han lutar sig närmare mig, så nära att jag känner hans kaffeandedräkt och säger lågmält:
–Jag vill hjälpa folk. Situationen i Irak blir sämre och sämre. Det finns inget fel i att vilja hjälpa folk. Ibland tänker man inte på lagen när det gäller liv och död. Det är som om man låter bli att gå in och rädda någon ur en brinnande lägenhet. Minst hundra personer dör varje dag i Irak. Alla som känner någon utomlands kontaktar sina anhöriga. Alla vill leva i säkerhet. Jag har alltid gett råd om de bästa vägarna och kommer inte att sluta. Men jag tycker att ordet smugglare är så fult, säger han och ler brett.
–Jag vill hellre kallas reseledare. Den 4 juni dömdes de sex åtalade männen av Uppsala tingsrätt, samtliga till fängelsestraff, för bland annat grovt organiserande av människosmuggling, försök till grov människosmuggling och grov urkundsförfalskning. Lägst straff, ett år och två månader, fick Omar och det högsta straffet utdömdes till Abu Ali som landade på två år och sex månaders fängelse.