Jag har en kvinnlig vän som för ett antal år sedan, när hon var runt 35, bestämde sig för att skaffa barn. Men beslut är en sak, verklighet en annan.
Hela samhället är konstruerat för att vi ska skaffa barn allt senare. Kvinnor som i alla fall har en ambition om att skaffa sig en bra utbildning, ett bra jobb, lite fart på karriären i bästa fall och en stabil lön – alltså grunden för ett jämställt liv med män – och samtidigt vill lära känna den person som ska bli far till eventuella barn, drar ofta den enda rimliga slutsatsen – att vänta med barnafödandet. Det är svårt att se något fel i det. Så skapas självständiga och starka kvinnor, så skapas långsiktigt ett jämställt och därmed bättre samhälle och så skapas ofta ansvarstagande föräldrar. Det kan bara bejakas.
Men, mot detta finns det en biologisk klocka och eftersom vi inte har skapat samhället på ett sätt som gör att kvinnor kan bli självständiga på andra sätt än att vänta med barnen så får vi hjälpa biologin på traven lite. Genom ”uppiggade” spermier, provrörsbefruktning, spermadonation och medicinering skapas barn, familjer och lyckligare människor. Det tycker nästan alla är helt rätt. Men, nu talar jag helt utifrån normen att vi har ett par som vill skaffa barn, och att det paret är två personer av olika kön.
Tillbaka till min kvinnliga vän som ville skaffa barn. Hon passade nämligen inte in i mallen. Hon är visserligen heterosexuell, men hon var singel och ville skaffa barn ensam. Om man som kvinna inte bara vill gå ut på krogen och ansvarslöst hugga första bästa är det faktiskt rätt svårt.
Mig veterligen får singlar nämligen inte komma ifråga för spermadonation. Hennes lösning blev adoption. Hon hade tur. Det fanns ett land i världen som accepterade att singlar adopterade – det var Kina. Efter många om och men kom Nora-Lee. En underbar liten tjej i den mest fantastiska av familjer, där hon hux flux senare fick både en pappa och bröder.
För min vän fanns bara en enda hjälp att få. Det var Kina. I Sverige är det tvärstopp för singlar att både adoptera svenska barn och insemineras. Om min vän hade varit man istället och ville adoptera som singel kan jag bara tänka hur omöjligt det hade varit, kanske också från Kina.
Men nu talar vi fortfarande bara om människor som är heterosexuella – som par eller singlar. Till det kommer alla homosexuella som inte ens får prövas för adoption eller få hjälp på sjukhus för insemination oavsett om de är par eller inte.
Jag har sett Nora-Lee i sin familj och jag har träffat homosexuella som är underbara föräldrar. Jag kan inte på något sätt säga att valet att leva singel eller homosexuellt skulle innebära att man är en sämre förälder än någon annan, än till exempel de heterosexuella par som väljer att skaffa barn senare och som vi ger olika medicinsk hjälp (även om jag vet att den rätten inte är obegränsad).
35-åringarna, singlarna och de homosexuella är precis lika bra föräldrar som alla andra, i alla fall är de lika bra för att prövas som föräldrar. Dessutom har de ofta tänkt igenom sitt eventuella föräldraskap mer än de flesta andra.
Idag säger lagen (helt utan vetenskapligt belägg) att just singlarna och de homosexuella är sämre föräldrar bara för att de väljer att leva som de vill och vara det de är. Lagen diskriminerar helt utan grund – ändra den!
Detta är upptill var och en att bestämma själv. Om man vill skaffa barn tillsammans eller inte är en fråga som familjerna själv är bäst på att besvara.
Att bestämma sig för att skaffa barn kan vara en stor och avgörande beslut i livet, men som du påpekar är verkligheten ofta en annan sak. För många kvinnor kan det vara en utmaning att försöka bli gravid efter 35 års ålder, eftersom fertiliteten minskar med åldern. Att skaffa barn är en personlig resa och det kan vara viktigt att ha stöd från vänner och familj samt och nära och kära.