Etnotism är de goda avsikternas rasfilosofi. Den finns överallt. I Nöjesguiden och statliga utredningar. Sanna läser en ny bok med skarp kritik av oreflekterad mångkultur. Men etnotismens alternativ är ännu dunkla.
Etnotism
Aleksander Motturi
Glänta
I år hålls The Blatte de Luxe Awards för andra året i rad. Där utses de bästa ”blattarna” inom olika kategorier. På hemsidan lanserar konstnärsparet fa+ en klädkollektion av märket Blatte de Luxe som riktar sig exklusivt ”till alla så kallade blattar”. Det ska signalera att man stolt “prisar sin särart”.
Det ser ut som en ironisk drift med vår tids etnofixering, med kommersialiseringen av annanhet eller med tidningen Gringos sjukliga besatthet av ”äkta blattar”. Men nej, Blatte de Luxe är ingen parodi på sjukdomen, bara ytterligare ett symtom. Vad heter åkomman då? Nu har den äntligen fått ett namn: etnotism.
En utförlig diagnos ställs i Aleksander Motturis utmärkta essä med samma namn. Parallellt med en exposé av rasismens och exotismens historia kartlägger han den metafysik som i dag håller sitt grepp om oss.
Att ”kultur” blivit den funktionella motsvarigheten till det biologiska rasbegreppet har fått många kritiker att tala om kulturrasism, nyrasism och rasism utan raser. Etnotismen förutsätter dock inte ett medvetet subjekts intentioner, menar Motturi, den framträder inte som en våldsamt diskriminerande retorik.
Etnotismen betecknar snarare ett alldagligt begreppsregister som historien skrivit in i vårt språk: en ideologi som med Motturis ord ”tänker genom oss när vi talar”, ett skillnadstänkande som är aktivt även ”när språket går på tomgång”, när vi helt oskyldigt låter munnen gå.
Med exempel ur allt från Nöjesguiden och ledarsidor till bokrecensioner och Mångkulturårets principförklaring visar Motturi hur etnotismens dikotomiseringar genomsyrar svenskt kulturliv. Med samma verktyg som man där vill bryta segregeringen tenderar man att producera den.
Etnotismen tillhandahåller exempelvis olika prefix (invandrar-litteratur, etno-festival, förorts-teater) som skapar särskilda ”reservat” där den Andre får hålla till vid sidan av majoritetskulturen. Etnotismen kan sägas ringa in de premisser och relevansstrukturer som mångkulturalister oroande nog ofta delar med nyrasister: tron på etniciteten som nyckeln till den andres identitet; synen på kulturer som homogena, statiska och välavgränsade enheter.
Mångkulturalisten är ju inte sällan lika övertygad som sverigedemokrater om att ”invandrare” finns och står i en problematisk relation till ”det svenska”. Den axiomatiska uppdelningen mellan ”svenskar” och ”invandrare” lämnas därför allt som oftast intakt: medan nyrasisten vill skicka ”hem” invandrare vill mångkulturalisten lägga ner världens energi på att ”integrera” dem (inklusive andra, tredje och tjugofemte generationens invandrarbarn).
Där nyrasisten ser kulturer som oförenliga kontrar mångkulturalisten med ett evigt tjat om vikten av att ”bygga broar” över samma tänkta kulturgränser. Att här lyfta fram hybridisering som nyanserande princip löser inget eftersom tanken likväl förutsätter skilda enheter som ska sammanblandas, skriver Motturi.
Även en tänkare som Homi Bhabha tycks alltså gå i fällan när han talar om ett liv i ”mellanrummet” mellan kons1rade identiteter. Så hur blir vi kvitt de här tankefigurerna? Motturi skriver att frågan inte är hur vi ska överbrygga den kulturella skillnaden, utan hur vi ska upplösa den. ”
Vi måste byta ut mångkulturvurmen med ett tänkande inriktat på resursfördelning och strategier för rättvisa.”
Detta förutsätter såklart en kritik av etnotismens betingelser, det vill säga av språket, av skillnadstänkandets grammatik. Och så långt är jag med. Svårare att greppa är skönandligheten som avslutar boken. Motturi slår ett slag för en tystnadens motståndstrategi som lägger sig ”i bakhåll på begäret efter mening”.
Det betyder nog ungefär att demonstrativt hålla käft i stället för att bidra till produktionen av etnotistiskt pladder. Det verkar bra, men dock sämre än detta: att tala och säga en massa bra grejer. Det är ju Aleksander Motturis essä ett vackert exempel på.
Etnotism, det verkar vara något vi alla gör utan att riktigt tänka på det. Det är som när vi delar upp allt och alla i olika kategorier baserat på kultur eller var folk kommer ifrån. Det kan vara sånt som att säga ”invandrarlitteratur” eller att ha speciella festivaler bara för vissa kulturer. Grejen är att även om det kanske inte låter så farligt, så hjälper det till att hålla kvar vid en idé om att vi är så olika baserat på var vi kommer ifrån eller vilken kultur vi tillhör, även om det inte är så.