En gravad hund

När språk blir makt

Jag har läst en ny bok om brutna svenskor och goda fruktar.

”Jag har feber och jag drömmer om ett vitt tyg som är vitare än alla vitor och som kan ta min kropp i sig och skydda mot smuts”

…skriver Shahla Karimi, författare från Iran med ambitioner att förnya det svenska språket, i en av sina noveller.

Frilansjournalisten Katarina Bjärvall läser korrektur. Det kliar i hennes rödpenna. Vitare än alla vitor?

”Jag vill ändra till ’vitare än alla vita färger’ för det är ju det hon menar och det är framför allt så det heter”

…skriver Bjärvall i sin nya bok En gravad hund – det svenska språket i en mångkulturell vardag.

Men hon låter vitorna stå. Kanske har svenskan fått ett nytt uttryck. Så kallade felsägningar kan göra vårt språk vackrare och mer levande. Som frukthandlaren med formuleringen ”Färska fruktar” på sin reklamskylt. Låter inte det mycket ljuvligare än ”Färsk frukt”?

Nej. Det här är tyvärr Sverige. Här bryter man inte. Eller det kanske man gör, men i sådana fall blir man diskriminerad. I En gravad hund (titeln är hämtad från Reefat el-Sayeds klassiska omformulering av begreppet här ligger en hund begraven) skildrar Bjärvall den språkliga marginalisering som blivit vardag i Sverige.

Hon intervjuar högutbildade invandrarmän som skolar om sig till taxichaufförer och tvingas ägna halva studietiden åt det svenska språket – tid som de egentligen hade behövt för att lära sig hitta på Stockholms tvärgator. Gymnasieläraren Vahap Bilgec berättar om hur det är att ringa hem till elevers föräldrar för att prata om problem i skolan. Föräldrarna börjar inte sällan rätta hans felsägningar, för att skaffa sig överläge i samtalet.

Så blir språket bara ännu en anledning att tala om för människor att deras utländska bakgrund gör dem mindre värda. Kan man inte kasta en jobbansökan i papperskorgen för att namnet klingar fel, kan man alltid avfärda en person som talar bruten svenska. Man måste ju ändå kunna ”formulera sig väl i tal och skrift”, som det heter i platsannonserna.

Bjärvall tydliggör dessa band mellan språk och makt. Inte minst när hon visar att människor som möts av respekt inte hindras av sin brytning. Att få komma ut i arbetslivet och tala med människor som lyssnar är en betydligt effektivare svenskundervisning än 400 timmars SFI-undervisning (Svenska för invandrare).

”Det kan hända att jag blandar ihop lån och lön”

…säger den bosniska banktjänstemannen Mevlida och ler. Som nyanställd drog hon sig för att svara i telefonen – kunderna kunde ju ställa frågor som var svåra att svara på. Men det gick över med tiden. Kollegan i kassan bredvid brukade skrika ”Svara då för fan!” Han trodde på hennes förmåga.

Så klarnar bilden. I möten med barn som lär sig svenska, tunnelbanekontrollanter som bryter, fega arbetsförmedlare och hoppfulla språkexperter – samtliga skildrade med ett språk som lever av enkelhet – låter Katarina Bjärvall läsaren förstå att kommunikation handlar om ömsesidighet.

Det finns ett tema som ständigt återkommer, skriver hon själv.

”För att kommunikationen ska fungera krävs det att de som talar går varandra till mötes. […] Båda parter har rätt att bli respekterade för vad de är – som yrkesmänniskor eller privatpersoner”.

Bruten svenska är ju bara en av alla svenskor.