Maktkritik drabbar alla. De som klamrar sig fast vid systerskapet har samma problem som de som påstod att bara klasskampen är den rätta politiken.
I Liv Weisbergs dokumentär Viljornas kamp – filmen om fi sitter Ebba Witt Brattström, Lotten Sunna, Monica Amante och Tiina Rosenberg hemma hos Tiina Rosenberg och dricker te och diskuterar familjens plats i fi:s partiprogram. Rosenberg säger att hon kan argumentera för att en heterosexuell kärnfamilj är ett antifeministiskt projekt och Ebba Witt Brattström svarar att det är omöjligt att gå ut med något sådant, både för henne själv och för partiet. Så här långt senare kan man se att Ebba Witt Brattström hade rätt: det är politiskt självmord att ifrågasätta familjen och heterosexualiteten.
Åtminstone i det korta perspektivet.
Det är feministiskt comme-il-faut att släta över konflikter eller i alla fall gå med på att absolut inte understryka dem, men det som pågick kring Tiina Rosenbergs soffbord är svårt att tolka som något annat än en konflikt, och den känns igen från andra sammanhang och andra tider. Homon och heteron som bråkar i feminismen. Fast själva bråkandet verkar ha blivit tydligare.
Det borde inte vara så himla kontroversiellt att påstå att familjen – som den ser ut när man möter den i sina drömmar, i politiken eller lekparken – är antifeministisk. I Eva Magnussons forskningsstudie ”Hon, han och hemmet. Genuspsykologiska perspektiv på vardagslivet i nordiska barnfamiljer” (Natur & kultur), där trettio nordiska par intervjuats om sin uppdelning av hemarbetet, framstår den heterosexuella familjen som ett kontrakt där kvinnors frihet regleras: hur mycket är de värda i förhållande till sina män? Ska de arbeta? Ska de också ha en fritid? Ska de också ha möjligheten att inte vakna av barnskrik?
Det är inte speciellt länge sedan som svenska män hade laglig rätt att våldta sina fruar och i så väl feministiska som ickefeministiska och antifeministiska diskurser ingår analysen att kvinnors lott är att offra sig för andra. Men när kritiken kommer från lesbiska blir den stötande, även för feminister. För om den heterosexuella kärnfamiljen är antifeministisk, vad är då feministerna som lever i den?
Att heterokvinnor gör solida feministiska analyser betyder inte att de automatiskt kickar ut könsrollerna och heteronormen ur sina liv. Eva Magnusson skriver att ojämlikheten mellan män och kvinnor har ändrat form över tid från ”tydlig underordning” till ”frivillig anpassning”.
I dag finns det alltid mer eller mindre frivillighet i en familjehierarki. Kanske är det det som gör att små fruar ser ut som såna suckers i ljuset av en queer kritik och att ”heterofeminister” tycks provoceras allt mer av ”queerfeminister”.
I Viljornas kamp och i sin bok L-ordet (Normal) berättar Tiina Rosenberg om hur lesbiska genom historien har stöttat heterofeministers krav och demonstrerat för aborter, preventivmedel och dagis åt straightas barn. De konflikter som hon beskriver mellan homon och heteron i ”kvinnorörelsen” har sällan märkts så mycket utåt. Men när en individualisering av föräldraförsäkringen för några år sedan blev fokus för den första generationen mediafeminister som på 1990-talet populariserat feminismen med böcker som Fittstim och lanserat sig själv som ”snygga” (= straighta?), var det som om det tog stopp. Flera kritiska röster höjdes mot heteronormativiteten i debatten, det upphöjda som bjuder in när det passar.
I senaste numret av Bang raljerar Aftonbladets krönikör Jan Guillou över benämningen vit heterosexuell medelklassman. Och säkert är det många fler än han som är trötta på att bli slagna i huvudet och ifrågasatta med den. I en recension i Arena 5/06 skrev Malin Ullgren om Tiina Rosenbergs L-ordet att hon provoceras av kritiken mot den välanpassade, straighta flickan:
”Jag är inte så intresserad av en feminism som inte är solidarisk med också de mest föraktade.”
Det är sant att en normkritik som blir lika normativ som det den kritiserar tappar kraft som politisk hållning (fast oftast inte som till exempel konst) – men när debattörer börjar kalla de som uppfyller samhällsnormen för ”de mest föraktade” eller beklaga sig över det klyschiga i att peka ut en vit-heterosexuell-medelklassman måste man fråga sig vad det är vi pratar om. I vilka sammanhang står den heterosexuella vita friska medelklassen utanför? Var går gränsen mellan att proklamera kvinnosolidaritet och att krama sönder konflikter? Vem är den feminist som har råd att vara solidarisk med allt och alla?
I fi före valet fick hbt-personerna inte ens en punkt i partiprogrammet, hur dominant queersidan av partiet än hade sagts vara. Frågan är vilken effekt demoniseringen av Tiina Rosenberg och av fi:s vilja att utöva queer politik och exempelvis avköna namn- och äktenskapslagar hade på de feminister som betraktar sig själva som en normalitet med rätt att ge plats åt De Andra när de vill (men inte när dessa andra tar platsen själva) och som gått in i feminismen med ett bedyrande av sin kärlek till män med mera. Är det på grund av fi som dessa schyssta vanliga feminister verkar ha tröttnat på intersektionaliteten?
Queerperspektivet bär fortfarande den största förändringspotentialen för heterofeminister i slott och fängelser av jämställdhetscheman, wettex och förhandling, förhandling av kontraktet. Men kan queer hjälpa heterofeminismen om den senare bara fortsätter att, kanske fåfängt, betrakta sig som det ”vanliga” som ”alla” egentligen vill ha?
Om det för några år sedan fanns ett självklart konsensus om att queer, antirasism och klassanalys skulle lyfta feminismen – frågan var bara hur – känns det inte fullt så självklart nu. Det som tar plats i den mediala feministiska debatten tycks snarare vara rätten att skita i andra perspektiv än den vita fina fruns. Beror det på att feministiska strider äger rum i medier som kräver att debattörerna tvärsäkert bankar skiten ur varandra? Det kanske inte är någon som har tröttnat egentligen?
Historien om feministiskt initiativ belyser det jobbiga med intersektionaliteten: att det blir just konflikt, att det poppar upp maktfrågor som går utanpå genusperspektivet när man helst av allt bara ville ha ett kvinnligt samförstånd runt tekannan. Å andra sidan är det också tydligt att samförståndet inte är möjligt, åtminstone inte för feminister som vill montera ner hierarkier. De som i dag klamrar sig fast vid det oproblematiska systerskapet står inför samma problem som de som en gång påstod att den enda rätta kamp som fanns var klasskampen.