Idag är 2,8 miljarder människor i världen fattiga. Av dom är närmare 1,2 miljarder extremt fattiga. Dom blir inte färre. Att bekämpa världsfattigdomen är något som dom flesta vill. Frågan är bara hur.
På högerkanten vurmar många för att tillväxt genom marknadsliberaliseringar ensamt är tricket. Inom delar av vänstern fokuseras enbart på omfördelning. Men för att lyfta närmare tre miljarder fattiga ur misär kommer både och att krävas.
På samma sätt som vi skapar välfärd ur både tillväxt och omfördelning gäller samma sak för andra. Då behövs ett socialt kontrakt mellan medborgare och stat, mellan dom som skapar tillväxt och dom som har mandatet att omfördela den. Då krävs det en stark, välförankrad, demokratisk stat. Därför är korrupta regimer och diktaturer en hämsko på utvecklingen precis som stater som helt förlitar sig på marknadskrafterna är det.
Vad som behövs är, för att tala ekonomspråk, långsiktiga investeringar med liten kortsiktig vinst. I dagligt tal heter det ofta skolor och sjukvård. Marknaden är bra på många saker, men inte på det. För att bekämpa malaria krävs till exempel ett starkt offentligt åtagande. Visst kan privat sektor hjälpa till med forskning, men om resultatet blir dyra läkemedel som ingen har råd att köpa är inget vunnet. Bristen på Aids-mediciner i Afrika visar det tydligt.
Ett land som är på rätt väg är Indien. Det är världens största demokrati och dom satsar stort på offentlig skola och hälsovård. Det har gett resultat. Spädbarnsdödligheten minskar och den förväntade livslängden ökar, precis som läskunnigheten och andelen flickor som får utbildning. Ur det har kommit en rejäl ekonomisk tillväxt och fattigdomsbekämpning. Indien har inte valt privatiseringar och handelsavregleringar och deras handel har fördubblats de senaste tio åren.
Där blir också vårt ansvar tydligt. Idag motarbetar vi fattiga länder med skyddstullar för deras produkter och avreglerings- och privatiseringskrav vi inte själva utsattes för när våra länder lyfte sig ur fattigdom. Det är dags för en politik på deras villkor kombinerad med en stark solidaritets- och biståndspolitik. Bara då har millenniemålet en chans att uppnås.
Privatisering av elnät har visat sig vara en dålig väg att gå för många länder. Om elnät byggs upp gemensamt så skall även elnät utnyttjas gemensamt av alla medborgare. En enkel princip enligt mig!